Vad är skolgalopp?

Hästens förmåga till en fyrtaktig galopp varierar. Under senare tid (efter kavalleriskolans utbredning) främjas inte denna talang inom aveln, eftersom den moderna dressyren eftersträvar mer framåtrörelse.  Det har i sin tur medfört att galoppen allt som oftast ses i tretakt, men har man den högre skolan i sikte krävs andra förutsättningar i både anslag och takt. Skolgaloppen kraftfullhet och elevering förändrar takt och samlingsgrad och gör rörelser som piruett möjliga.

3,4 och 2 takt

Den naturliga galoppen är tretaktig och består av tre faser, elevering, svävarfas och markfäste. Denna galopp kan varieras från utsträckt till samlad. Skolgaloppen kommer av hög samlingsgrad där kraftig elevering av bogen (framförallt inner) förändrar markfästets fördelning. Den blir fyrtaktig och saknar svävningsmoment. För ryttaren känns den igen på sin bekvämlighet och gunglika rörelse. Man får känslan av att rida uppför där hästens hals och bog tycks skjutas upp mellan ryttarens överskänklar.

Om skolgaloppen gör det möjligt att föra sin häst på mycket små ytor som i t ex piruett och demi-volten, ger tvåtakts galoppen (terre á terre) det möjligt att galoppera på stället. Terra á terre har den högsta samlingsgraden och hästens fotarbete kan liknas vid jämfotahopp i tvåtakt.

Inte alltid lätt att se eller utföra

Kvaliteten på anslaget bevisar sig i utgången och tvärtom. Att förbereda hästen inför galoppanslag är av största vikt, då obalans förhindrar elevering av bogen och stör hästen. Vanligt förekommande är att ryttaren ställer hästen för mycket och bryter då den ”spända bågen”. Den för ändamålet för stora böjningen och ställningen kommer ofta från ett statiskt tygeltag i innertygeln, som låser halskotpelaren och hindrar bogblad och ”axelled” att elevera. Det i sin tur hindrar impulsion genom ryggen och kraften från bakbenen går förlorad.

Skolgaloppens utseende skiftar beroende på hästens talang för rörelsen, men den ska inte förväxlas med en trött eller svag häst som ”tappat takten” eller då hästen galopperar fram och travar bak.

Förbered hästen på vad som komma skall

Det är nervsystemet som styr musklerna och musklerna som styr kroppen. Av naturliga skäl uppstår en viss fördröjning från det att ryttaren givit sin häst ett kommando, tills det att rörelsen är utförd. Därför är det inte bara hästens muskler och kondition som behöver tränas, nervsystemet och minnet är lika beroende av träning.

Upprepning

När man börjar utbilda sin häst eller börjar med nya övningar och rörelser, är det bra att utöva dessa på samma sätt och på samma ställe. Det hjälper hästen att förstå och det ger hästen trygghet eftersom den vet vad den ska göra. Hästen är ett vanedjur och det ska man utnyttja när man utbildar sin häst. Vända det till en fördel.

Kvantitativ upprepning vid ett och samma träningstillfälle är inte att rekommendera, utan snarare upprepning i tillvägagångssättet.

Förberedelse

Drömmen och målet för många är att kunna kommunicera så subtilt att det upplevs som om man rider sin häst med tanken, som att man delar nervsystem med sin häst.

Förutom att det tar ett tag för hästens nervsystem att styra dess kropp som vi önskar, har hästen fyra ben med en ”brygga” emellan, en ryttare på ryggen och olika grad av obalans och kroppskontroll. Det innebär att vi måste ge hästen den tid den behöver för att hitta fram till rörelsen. Om vi inte får omedelbar respons betyder det inte att hästen är olydig eller okapabel, den behöver kanske några ögonblick till.

Bäst förutsättningar ger vi hästen om vi hela tiden talar om vad som komma skall. Det gör vi genom att t ex korta stegen något och be om fokus, en form av signal om att nu kommer det snart något nytt. Är man konsekvent med detta lär sig hästen när din kropp förvarnar och kan då förbereda sig på sin uppgift.

Lugn och trygg

Den här metoden har visat sig inte bara ha bra inverkan på hästens fysiska utveckling. Många upplever att hästen känner sig trygg med sin ryttare och kan i lugn och ro fokusera på uppgiften. Överraskningar kan ibland vara trevliga, men det är sällan dom skapar fokusering och stabilitet. Det viktiga är ju att hästen kan utföra det vi ber om, inte att vi får göra det vi vill.

Sötaste upplevelsen i sommar!

Det är nog bara min dotter i för stor solhatt som slagit falabella hästarna på Furuviksparken. I en järsgårdshage strosar två ston och ett föl omkring utan att bry sig det minsta om de känslostormar de orsakar. Särskilt hos männen. ”Det var det näpnaste jag sett, förklarade en man entusiastiskt och en annan undrade om man inte kunde ha en hemma.

Sötast är nog hovarna. Dom är så små att de påminner om naglar. Det kan inte vara lätt att ha dessa miniatyrer till kunder om man är hovslagare.

Det finns helt enkelt bara en slutsats – Jag vill ha!!

Impulsion – påskjut- vilja och kraft

Min fantastiska instruktör ser musik när hon tittar på ekipage i rörelse. Jag ser energiflöden. Det händer att vi spelar några falska toner här och där, eller hindrar energin från att komma igenom hästens kropp.

Ryttare, felanpassad utrustning, smärta eller andra svårigheter kan hindra den energi som transporteras genom hästens kropp och som ger den dess styrka och form.  Men det är inte bara kraften och energin som behövs för att impulsion ska uppstå, det krävs också att hästen tänker framåt och vill röra sig framåt. En häst som inte vill och som inte är aktiv mentalt eller fysiskt i ridningen kan du aldrig samarbeta med. Det går att tvinga den, oftast genom obehag eller hot, men då går rörelsernas lätthet och elasticitet förlorad. En sådan häst har också svårt att utföra vissa rörelser, eftersom den saknar kraft och kommer att göra motstånd.

Denna kraft kommer inte från ett högt tempo, vilket snarare ökar risken för en ”platt” häst som i stort sett bara förflyttar sig framåt. Viktigt i sammanhanget och ryttarens uppgift är att inte störa hästens halskotpelare och rygg. I utbildningen av hästen ska hästen lära sig att kontrollera påskjutet från bakhovarna, så att denna kan ”rikta” och samla sin energi i lagom grad för varje specifik rörelse.

Samling är kraft och samling ger möjligheter för en häst att utföra rörelser korrekt och att ”lyda” sin ryttare, men samling är så mycket mer än hästens ”bakben under sig”, den kräver aktivitet mentalt och fysiskt samt kontroll och förmåga från både häst och ryttare.

En fri häst är den som rörsig vackrast

Jag har träffat en del ryttare som anser att man ska vara fysiskt trött och helst svettig efter avslutat ridpass. Själv föredrar jag att gå till gymmet.

Till häst vill jag göra så lite som möjligt. Desto finare hjälper och ”tystare” ridning, desto mer upplevelse. Målet är att störa hästen så lite som möjligt så att hästen kan lita på att jag sköter mitt, så att den kan koncentrera sig på sitt. Jag tar hand om min kropp så tar han/hon hand om sin. En häst som tillåts frihet i ridningen skapar inte bara vackrare och sannare rörelser, utan det frigör även fysiska och mentala spänningar. Ofta kan en glädje och stolthet märkas från hästens sida, när den själv får uppleva sin lätthet och följsamhet.

En häst vill känna sig vacker och stolt. Om vi kan väcka eller bevara en hästs glädje över att vara mästare över sin kropp, har vi fått den roligaste och villigaste samarbetspartnern och vilka förutsättningar skapar inte det.

Ge din häst plats och frihet inom den form konsten önskar. Låt inte ramen förstöra upplevelsen av tavlan i den. Verket ska alltid vara värdefullare än ramen.

Varför böjer vi?

På frågan varför man böjer hästen – blir svaret kanske att man lösgör hästen. Att man mjukar upp en stel häst. Men anledningen till böjning bör ses utifrån ett styrkande perspektiv, då vi använder böjningen för att skapa en liksidighet i hästen. Med liksidig menar jag en rakriktad häst, en häst som kan fatta galopp i båda varven, spåra och som är lika stark i båda sidorna. Hästen är, precis som vi, av naturen oliksidiga och böjningskonsten används som verktyg för att träna upp de muskler som stabiliserar ryggkotpelaren. Musklerna längs ryggraden kontraheras på den böjda sidan och sträcks på den ”öppna” sidan. Genom att växla böjning mellan båda varven i olika grad, arbetar vi dynamiskt och gymnastiserande.

Hur böjer vi?

En oskolad häst klarar en liten böjning som gradvis ökas med tiden. Du kan själv prova vilken böjningsgrad din egen häst klarar. Börja på en 16 meters volt och minska gradvis volten. När hästen börjar göra motstånd har du böjt för mycket.

Blir din häst spänd, viker sin hals och/eller vrider huvudet är böjningsgraden antagligen för stor för vad just den hästen klarar. Att arbeta hästen i felaktig böjning, skadar mer än det bygger upp, eller rättare sagt, det bygger inte alls upp och syftet med övningen blir det motsatta. En fulländad böjning kräver viss skicklighet och det är inte konstigt att man en gång i tiden kallade detta böjningskonsten.

Tänk dig att hästens ryggkotpelare är som ett pärlhalsband där varje pärla (kota) följer jämt från svans till nacke.  Viker hästen halsen så bryts halsbandet och med det centrering och stabilisering. Böjningsgraden ska vara den samma som det böjda spåret. ”Placerar” du hästens panna på spåret, blir ställningen korrekt och det blir mycket lättare för hästen att spåra och hålla en jämn böjning.

Vi ställer ofta våra hästar alldeles för mycket, antagligen i vår iver att får den att gå på tygeln och när vi gör detta måste hästen kompensera med sitt bäcken eller viker sig mellan hals och bog.

Böjningen ska börja vid tyngdpunkten (sadelläget) och löpa framåt och bakåt. Personligen finner jag det lättast att placera hästens bakben och höft mot tyngdpunkten för att åstadkomma sådan böjning. Det kanske inte låter logiskt, men tänk dig att genom att placera hästen bog på dess bakdel, placerar du bakbenet där du vill ha det. På så sätt samverkar kraften från bakbenen med nervsignalerna söm böjer hästen från tyngdpunkten.

En grundsten

Alla kotor måste alltså delta i böjningen för att den ska bli korrekt och hästen ska inte böjas mer än den klarar av för då förloras hela syftet med övningen. Syftet är att bygga upp en liksidig och stark häst som kan stabilisera sin ryggrad, på köpet får vi smidighet och följsamhet.  Böjning är en av dressyrernas stora grundstenar och dessutom otroligt rolig att jobba med.

Bättre koll på sitsen

Det finns ett enkelt litet knep för att få bättre koll på vad som händer med sitsen när vi tex spänner en sätes muskel, eller vår höftböjar muskel, svankar eller krummar med ländryggen och faller fram eller bak med överlivet. Alla dessa små och ibland större rörelser påverkar sitsen i allra högsta grad.

 En hård stol

Sitt rakt upp och ner på en hård stol med överskänklarna något  isär. Se till att du känner dina sittben mot stolen.

Börja sedan med att spänna ena skinkan och observera vad som händer. Du kommer att märka att ditt sittben lyfts från stolen och om ditt ben hade hängt ”mer i luften”, hade benet dragits något bakåt.

Återgå till avslappnat läge och spänn höftböjarmuskeln (som böjer höftleden). Det kan vara lite svårt, för många av oss har inte så bra kontroll över den här muskeln. Det kan lätt bli så att man lyfter benet istället, men så mycket ska man inte spänna muskeln. Försök att hitta ett ”dragläge”. Resultatet blir att benet lyfts något från stolen. Vad händer med sittbenet? Det får bättre kontakt med stolsunderlaget. Till häst påverkar även detta underskänkeln något då den tenderar att föras framåt.

Ger oss kroppskontroll

Genom att använda musklerna på detta sätt bevaras din centrering. Om man t ex istället tippar bäckenet i sidled för att lägga mer vikt på ett sittben, förloras centreringen.

Personligen tycker jag att den här enkla lilla övningen ger bättre förståelse för vad hästen känner i sadeln när vi använder vår kropp. Förståelsen för vad som händer med sitsen om vi spänner en skinka osv, kan användas när vi utforskar hjälperna och när vi gör en egen bodycheck (nämnt i ett annat inlägg).

Om vi ständigt kniper skinkorna för att t ex sitta kvar i sadeln, kan vi inte använda sittbenen. Om vi lutar överlivet bakåt eller för mycket framåt, lika så.

Ett exempel

En fattning i vänster galopp ser lämpligen ut så här;

Något spänd höger skinka så att höger skänkel dras något bakåt och höger sittben lyfts från sadeln. Böjd höftböjare så att vänster sittben får mer kontakt med sadeln. Detta ger en lämplig böjning av hästen som gynnar fattningen, men ofta kan det där vänstra sittbenet störa hästen, då det inte släpper igenom rörelsen från hästens inre bakben och höft. Då måste vi finjustera med att även spänna vänster skinka något (lite) så att vårt sittben kan ”rulla” på rörelsevågen från hästens inre bakben.

Stretch

Det är fantastiskt skönt att sitta upp i sadeln ny-stretchad. På bilderna finns tre enkla stretchövningar som man kan göra i stallet och som stretchar höftböjare, sätesmuskulatur och insida lår. Det tar inte många minuter och är väl värt besväret. För den ambitiöse ryttaren rekommenderar jag att stretcha en stund varje dag. Din häst kommer att uppskatta det :-)

 

Det går aldrig dåligt att rida

Hur man uppfattar sitt ridpass utgår ifrån den inställning eller snarare den förväntan man har av den halvtimme eller timme man rider sin häst. Jag tror att de flesta av oss som har häst på hobbynivå, älskar just att ha och umgås med våra hästar. Att då bli bestört och besviken efter ett ridpass kostar alldeles för mycket energi och skapar alldeles för dåliga förutsättningar för framtida pass. Därför går det aldrig dåligt att rida. Det kan gå bättre, men aldrig dåligt.

Det som händer under ridpasset, säger ju bara vad som ÄR, just nu. Vi kan välja att betrakta det och ta lärdom av det eller vi kan välja att frustreras och låta prestationsmonstret ta över. Dom där prestationsmonstren har en förmåga att kväva tålamod, förståelse och känsla. Dessutom går dom ner i hästen som tydligt uppfattar vårt missnöje. Det bästa sättet att hålla dom på avstånd är helt enkelt att ta det för vad det är, göra sitt bästa och glädjas över det som faktiskt gick bra.

Det är en form av frihetskänsla att hoppa av hästen och känna sig nöjd. Om det nu gick ”dåligt” så är det en dag i morgon också. Om man ofta känner sig missnöjd med sin egen eller hästens prestation, kan det vara en idé att fundera på vad det är som skapar prestationskraven. Är det du själv, eller är det någon annan. Kanske din rädsla för vad andra tycker? Vad vet jag.

Att hantera hästar, umgås med hästar och rida hästar är en fantastisk skola om livet och ett utmärkt tillfälle att utvecklas som människa. Nu blir jag så där pretentiös igen, men det är ju faktiskt sant. Visst man kan leva ett helt liv med häst utan att reflektera över varken det ena eller det andra. Det är ju helt frivilligt, men om man tar möjligheten så finns oändligt många dörrar att öppna och upptäcka om både sig själv, livet och hästen.