En fri häst är den som rörsig vackrast

Jag har träffat en del ryttare som anser att man ska vara fysiskt trött och helst svettig efter avslutat ridpass. Själv föredrar jag att gå till gymmet.

Till häst vill jag göra så lite som möjligt. Desto finare hjälper och ”tystare” ridning, desto mer upplevelse. Målet är att störa hästen så lite som möjligt så att hästen kan lita på att jag sköter mitt, så att den kan koncentrera sig på sitt. Jag tar hand om min kropp så tar han/hon hand om sin. En häst som tillåts frihet i ridningen skapar inte bara vackrare och sannare rörelser, utan det frigör även fysiska och mentala spänningar. Ofta kan en glädje och stolthet märkas från hästens sida, när den själv får uppleva sin lätthet och följsamhet.

En häst vill känna sig vacker och stolt. Om vi kan väcka eller bevara en hästs glädje över att vara mästare över sin kropp, har vi fått den roligaste och villigaste samarbetspartnern och vilka förutsättningar skapar inte det.

Ge din häst plats och frihet inom den form konsten önskar. Låt inte ramen förstöra upplevelsen av tavlan i den. Verket ska alltid vara värdefullare än ramen.

Varför böjer vi?

På frågan varför man böjer hästen – blir svaret kanske att man lösgör hästen. Att man mjukar upp en stel häst. Men anledningen till böjning bör ses utifrån ett styrkande perspektiv, då vi använder böjningen för att skapa en liksidighet i hästen. Med liksidig menar jag en rakriktad häst, en häst som kan fatta galopp i båda varven, spåra och som är lika stark i båda sidorna. Hästen är, precis som vi, av naturen oliksidiga och böjningskonsten används som verktyg för att träna upp de muskler som stabiliserar ryggkotpelaren. Musklerna längs ryggraden kontraheras på den böjda sidan och sträcks på den ”öppna” sidan. Genom att växla böjning mellan båda varven i olika grad, arbetar vi dynamiskt och gymnastiserande.

Hur böjer vi?

En oskolad häst klarar en liten böjning som gradvis ökas med tiden. Du kan själv prova vilken böjningsgrad din egen häst klarar. Börja på en 16 meters volt och minska gradvis volten. När hästen börjar göra motstånd har du böjt för mycket.

Blir din häst spänd, viker sin hals och/eller vrider huvudet är böjningsgraden antagligen för stor för vad just den hästen klarar. Att arbeta hästen i felaktig böjning, skadar mer än det bygger upp, eller rättare sagt, det bygger inte alls upp och syftet med övningen blir det motsatta. En fulländad böjning kräver viss skicklighet och det är inte konstigt att man en gång i tiden kallade detta böjningskonsten.

Tänk dig att hästens ryggkotpelare är som ett pärlhalsband där varje pärla (kota) följer jämt från svans till nacke.  Viker hästen halsen så bryts halsbandet och med det centrering och stabilisering. Böjningsgraden ska vara den samma som det böjda spåret. ”Placerar” du hästens panna på spåret, blir ställningen korrekt och det blir mycket lättare för hästen att spåra och hålla en jämn böjning.

Vi ställer ofta våra hästar alldeles för mycket, antagligen i vår iver att får den att gå på tygeln och när vi gör detta måste hästen kompensera med sitt bäcken eller viker sig mellan hals och bog.

Böjningen ska börja vid tyngdpunkten (sadelläget) och löpa framåt och bakåt. Personligen finner jag det lättast att placera hästens bakben och höft mot tyngdpunkten för att åstadkomma sådan böjning. Det kanske inte låter logiskt, men tänk dig att genom att placera hästen bog på dess bakdel, placerar du bakbenet där du vill ha det. På så sätt samverkar kraften från bakbenen med nervsignalerna söm böjer hästen från tyngdpunkten.

En grundsten

Alla kotor måste alltså delta i böjningen för att den ska bli korrekt och hästen ska inte böjas mer än den klarar av för då förloras hela syftet med övningen. Syftet är att bygga upp en liksidig och stark häst som kan stabilisera sin ryggrad, på köpet får vi smidighet och följsamhet.  Böjning är en av dressyrernas stora grundstenar och dessutom otroligt rolig att jobba med.

Bättre koll på sitsen

Det finns ett enkelt litet knep för att få bättre koll på vad som händer med sitsen när vi tex spänner en sätes muskel, eller vår höftböjar muskel, svankar eller krummar med ländryggen och faller fram eller bak med överlivet. Alla dessa små och ibland större rörelser påverkar sitsen i allra högsta grad.

 En hård stol

Sitt rakt upp och ner på en hård stol med överskänklarna något  isär. Se till att du känner dina sittben mot stolen.

Börja sedan med att spänna ena skinkan och observera vad som händer. Du kommer att märka att ditt sittben lyfts från stolen och om ditt ben hade hängt ”mer i luften”, hade benet dragits något bakåt.

Återgå till avslappnat läge och spänn höftböjarmuskeln (som böjer höftleden). Det kan vara lite svårt, för många av oss har inte så bra kontroll över den här muskeln. Det kan lätt bli så att man lyfter benet istället, men så mycket ska man inte spänna muskeln. Försök att hitta ett ”dragläge”. Resultatet blir att benet lyfts något från stolen. Vad händer med sittbenet? Det får bättre kontakt med stolsunderlaget. Till häst påverkar även detta underskänkeln något då den tenderar att föras framåt.

Ger oss kroppskontroll

Genom att använda musklerna på detta sätt bevaras din centrering. Om man t ex istället tippar bäckenet i sidled för att lägga mer vikt på ett sittben, förloras centreringen.

Personligen tycker jag att den här enkla lilla övningen ger bättre förståelse för vad hästen känner i sadeln när vi använder vår kropp. Förståelsen för vad som händer med sitsen om vi spänner en skinka osv, kan användas när vi utforskar hjälperna och när vi gör en egen bodycheck (nämnt i ett annat inlägg).

Om vi ständigt kniper skinkorna för att t ex sitta kvar i sadeln, kan vi inte använda sittbenen. Om vi lutar överlivet bakåt eller för mycket framåt, lika så.

Ett exempel

En fattning i vänster galopp ser lämpligen ut så här;

Något spänd höger skinka så att höger skänkel dras något bakåt och höger sittben lyfts från sadeln. Böjd höftböjare så att vänster sittben får mer kontakt med sadeln. Detta ger en lämplig böjning av hästen som gynnar fattningen, men ofta kan det där vänstra sittbenet störa hästen, då det inte släpper igenom rörelsen från hästens inre bakben och höft. Då måste vi finjustera med att även spänna vänster skinka något (lite) så att vårt sittben kan ”rulla” på rörelsevågen från hästens inre bakben.

Stretch

Det är fantastiskt skönt att sitta upp i sadeln ny-stretchad. På bilderna finns tre enkla stretchövningar som man kan göra i stallet och som stretchar höftböjare, sätesmuskulatur och insida lår. Det tar inte många minuter och är väl värt besväret. För den ambitiöse ryttaren rekommenderar jag att stretcha en stund varje dag. Din häst kommer att uppskatta det :-)

 

Det går aldrig dåligt att rida

Hur man uppfattar sitt ridpass utgår ifrån den inställning eller snarare den förväntan man har av den halvtimme eller timme man rider sin häst. Jag tror att de flesta av oss som har häst på hobbynivå, älskar just att ha och umgås med våra hästar. Att då bli bestört och besviken efter ett ridpass kostar alldeles för mycket energi och skapar alldeles för dåliga förutsättningar för framtida pass. Därför går det aldrig dåligt att rida. Det kan gå bättre, men aldrig dåligt.

Det som händer under ridpasset, säger ju bara vad som ÄR, just nu. Vi kan välja att betrakta det och ta lärdom av det eller vi kan välja att frustreras och låta prestationsmonstret ta över. Dom där prestationsmonstren har en förmåga att kväva tålamod, förståelse och känsla. Dessutom går dom ner i hästen som tydligt uppfattar vårt missnöje. Det bästa sättet att hålla dom på avstånd är helt enkelt att ta det för vad det är, göra sitt bästa och glädjas över det som faktiskt gick bra.

Det är en form av frihetskänsla att hoppa av hästen och känna sig nöjd. Om det nu gick ”dåligt” så är det en dag i morgon också. Om man ofta känner sig missnöjd med sin egen eller hästens prestation, kan det vara en idé att fundera på vad det är som skapar prestationskraven. Är det du själv, eller är det någon annan. Kanske din rädsla för vad andra tycker? Vad vet jag.

Att hantera hästar, umgås med hästar och rida hästar är en fantastisk skola om livet och ett utmärkt tillfälle att utvecklas som människa. Nu blir jag så där pretentiös igen, men det är ju faktiskt sant. Visst man kan leva ett helt liv med häst utan att reflektera över varken det ena eller det andra. Det är ju helt frivilligt, men om man tar möjligheten så finns oändligt många dörrar att öppna och upptäcka om både sig själv, livet och hästen.

Grå dagar är också bra dagar

I morse blev det så tydligt, att vädret är en direkt länk till mina hästminnen och känslorna kring dessa.

Varje morgon den senaste veckan har vädret skiftat och varje morgon har en hästrelaterad känsla förknippad med just det vädret infunnit sig.

I dag är det mulet, lite blåsigt, torrt och en aning svalt i luften. I min minnesbak för hästupplevelser betyder det en sådan där dag då man utan häst stannar inne, läser en bok, rensar en garderob eller bakar muffins. Har man häst och kanske stall, går man ut för att man måste och inser att det faktiskt är skönt ute. Efter utsläppet känner man ingen brådska och knallar omkring i hagen och umgås några minuter extra med hästarna. Har man en kamera med sig, lyckas man få en bra bild på hästarnas glädjefnatt som avtecknas mot en gråmelerad bakgrund och dramatiskt ljus.

Tanken är här och nu, jag är här och nu och det är en välbehövlig mental paus i en hektiska vardagen. Jag dröjer mig kvar en stund extra genom att gå och sparka på stenar, kottar och annat och hittar Tindras sko från i vintras där både sula och broddar sitter kvar.

Gräset ser så där lagom kraftigt ut, vinden håller insekterna bort och luften har en svag doft av sötvatten och vass.

Det här vädret är perfekt för ett konditionspass på travbanan, tänker jag när jag i lagom takt vänder om mot stallet. Det finns inget akut som måste fixas, men eftersom det är skönare att vara ute än vad det först såg ut som, är några extra arbetsuppgifter den perfekta ursäkten för att hålla sig kvar ett tag till i stallet. Smörja hjulet på skottkärran som gnisslat irriterande ett tag. Städa ryktlådan och diska ur foderhinkarna samt ta en repa med krattan på stallplanen.

Idag är en perfekt dag för stallpyssel helt enkelt.

Önskar en trevlig muffins - eller stallpysseldag!

Automatik

 Jag fick en fråga som löd ungefär så här

” Om hästen ”går på tygeln” innebär det då att den automatiskt kommer upp med ryggen och jobbar med bakbenen under sig?

Jag svarade att det där med ”på tygel” är ett knepigt uttryck och att det inte per automatik innebär att hästen arbetar som ovan nämnt.

Vad innebär att ”gå på tygel”

Först måste man reda ut vad det innebär att hästen går på tygel. Det finns en uppsjö åsikter om detta och det kan se ut på skiftande sätt. Därför vill jag helst undvika uttrycket eftersom  två personer kan tro sig prata om samma sak men faktiskt mena väldigt olika.  

En häst kan ”gå på tygeln” i låg form, hög form, bakom lod, framför lod, öppen och stäng och alla dessa varianter påverkar naturligtvis resten av kroppen, formen och steget. Några hållpunkter som jag berört i tidigare inlägg, är att nacken ska vara högsta punkt och nosen framför lod genom ögat. Vinkeln mellan huvud och hals hör ihop med samlingsgraden.  Desto längre bakom lod nosen kommer, desto mindre bärkraft finns i bakbenen. Det är en regel och på sätt och vis en automatik, men ingen regel utan undantag.

Men det intressanta är också föreställningen om att ryggen ska höjas och komma upp och att detta anses vara ett arbetande läge. Faktiskt är det tvärtom, när hästen samlar sig sänker den bröstryggen.

Prova själva

När hästen spänner sina dorsala ryggmuskler sänks ryggen, sammandragna muskler är starkare än avslappnade.  När hästen går lång och låg, slappnar musklerna av och tillåter ryggraden att höjas och förlängas. Prova själv genom att stå på alla fyra och spänn ryggen för att se vad som händer och försök sedan att lyfta ryggen i detta läge. Det går inte.

Hästen ”jobbar” alltså inte med ryggen när ryggen ”kommer upp” och ryggen är i detta läge som svagast. Det betyder dock inte att hästen alltid ska ”arbeta” med ryggen. Träningen ska vara dynamisk och ska varieras mellan kontrahering och avslappning.

Lättare att sitta på

En häst som länger och höjer sin rygg är oftast lättare att sitta på och antagligen har föreställningen om att den jobbar med ryggen i detta läge, kommit ur att det känns bekvämare att sitta på hästen. Det i sin tur ger en mer avslappnad ryttare vilket kanske uppfattas positivt av hästen och då känns allt mer rätt och på plats. Det är en teori från min sida.

En sänkt rygg är inte heller automatiskt en ”korrekt rygg”. Hästen ska inte vara spänd och som ryttare känner du skillnaden på detta genom att en inkorrekt sänkt rygg upplevs som att sitta på en banan, ryggen försöker ”komma undan tryck-känslan”. Den korrekt sänkta ryggen känns som att du tillåts komma ner i sadeln samtidigt som hästens rygg ”fyller ut” sadeln.

Det här är ett knepigt ämne och kan diskuteras i det oändliga. Så länge man inte aktivt rider sin häst bakom lod är man i alla fall inte helt ute och cyklar :-)

Sitsen: Hästens kropp är din kropp

Om man tänker efter är det ganska märkligt att vi anser det så självklart att hästen ska vara liksidig och rakriktad, kunna böja sig på volt och trampa under sig. Hur liksidiga är vi? Kan du göra samma sak med båda sidorna? Vi som inte praktiserat yoga i någon större utsträckning, eller inte alls, kan prova ett pass och se hur det känns. Det skulle kanske få oss att reflektera över hästens upplevelse när vi lär den nya rörelser. En tanke bara.

Med detta vill jag säga att när vi sitter på hästen har vi ett ansvar för att förutsättningar skapas så att hästen kan utföra det vi ber den om. Vi måste göra samma sak med våra kroppar som vi vill att hästen ska göra med sin. Vi måste säga samma sak som vi tänker. Om vi inte är kroppsmedvetna och inte vet vad vi ger för signaler med kroppen, måste hästen gissa.

-          -Ok, hon säger att jag ska gå fram med skänklarna men vill att jag ska göra halt med tyglarna???  Ole-dole-doff…

Bodycheck

 

Ett enkelt förhållningssätt är att jämföra din kropp med hästens. Ditt huvud är hästens huvud, din hals hästens hals, dina axlar hästens bogar, dina höfter hästens höfter osv. När hästen inte gör det du tänkt dig, ska din första tanke vara  – Vad säger jag med min kropp? Kanske du ber hästen föra in bogen innanför spåret, men själv vrider axlarna utåt. Börja om och gör samma sak med dina axlar som du vill att hästen ska göra med sin bog. Får du fortfarande inget gensvar kan man börja fundera på andra orsaker.

Blicken som väger kilon

Hästens rörelser är stora och mekaniska, våra rörelser sker inuti vår kropp och runt vår egen axel (ryggkotpelaren) eftersom vi hela tiden ska vara centrerade, alltid sitta mitt över hästen. Vår hållning och huvudets placering har en större inverkan på hästen än vad vi kanske kan tro. Ofta kan man se en stor förändring i hästens form bara genom att lyfta blicken och placera den mellan hästens öron. En blick som landar långt utanför centreringen väger flera kilo för hästen och den kommer att reagera på den extra vikt som ryttaren skapar genom att bara titta inåt i volten. Det resulterar i en häst som antingen söker sig inåt i volten,  eller ”faller” inåt och belastar inner fram mer än nödvändigt. Både din och hästens centrering är bruten.

Vad vi kallar sitsen

Jag tittar alltid på hur hästen går innan jag bedömer ryttarens sits. Sitsen är inte till för syns skull. Visst det är trevligt att titta på ryttare som sitter bra, men det viktiga är ändå att hästen går bra, har en bra form och inte störs av sin ryttare. I mina ögon är inte en ryttare som i alla lägen kan sitta ner i sadeln, automatiskt en skicklig ryttare. Ganska ofta kan man se ryttare som sitter alldeles för djupt i sadeln på en häst som inte är redo för det. Hästens rygg är svag och inte gjord för belastning. En känslig ryttare känner när hästen ”bjuder in” ryttaren att sitta ned.

När man ska utveckla sin egen sits, ska man söka efter det sätt som känns balanserat, avslappnat och kungligt. Jo,kungligt. Man ska känna sig stolt och ståtlig i sadeln, då kommer hästen också att göra det och det gör underverk på formen. Kungligt kanske var lite fånigt uttryckt, men det ger i alla fall en klar bild av vad jag menar. Personligen vill jag ha väldigt raka ben som ger en känsla av att jag nästan står på marken med hästen under mig. Det ger mig ett bra bäckenläge och hästen svarar bra på mina under och överskänklar i det läget. Det gynnar också energin framåt. Men alla måste hitta sin sits, dock aldrig sluta utvecklas och förbättras. Ett bra verktyg i sin sitsträning är att filma sig själv, titta på ryttare som har sitsar som tilltalar dig samt att ta hjälp av någon man litar på.

Det finns inte EN sits, sitsen är individuell och jag förespråkar att man hittar den sits som passar den kropp man har och där man får bäst respons av hästen. Trots allt är ju sitsen till för hästen, inte tvärtom.

När man blir ett med hästen

Det är få ögonblick här och där då jag upplevt att jag ”sitter i hästen”. Våra nervsystem samafaller och våra kroppsspråk säger samma sak. Min kropp är hästens kropp och tvärtom. Förutom att det är sekunder av lycka, är det ett kvitto på att jag skött min kropp, även om det bara var för en sekund.