Hand och tygel
Ryttarens
kontakt med betet ska vara, eller snarare ses som kontakt med hästen i den
bemärkelsen att det är en kommunikationslänk mellan häst och ryttare. Den
franske mästaren Francois Robichon de la Gueriniere (1688-1751) beskriver detta
på ett bra sätt; ”The movements of the
bridle-hand serve to impart to the horse the intentions of the rider; and the
action produced by the bridle in the horse’s mouth is the effect of several
movements of the hand.”
Ryttarens hand ska kunna avväga och reglera hästens överlinje och bakben med sådan precision att kontakt snarare ska ses som signaler eller impulser. Dag ”Dadde” Nätterqvist (192?-2009) gav en annan målande beskrivning av ryttarens hand; ”Som två nyförälskade hand i hand på bio”
Tyglarna och
bettets inverkan på hästen är individuellt och kräver känsla och förståelse
från ryttaren. Kontakt innebär alltså inte automatiskt sträckt tygel eller ett
stadigt tag. Kontakt betyder, i min mening, rätt mängd information och stöd.
Mitt personliga mål är att hästen tar min kontakt och lyssnar till mina
impulser genom tyglarnas egen tyngd, placering och vibrationer. En helt
stilla, mjuk och kommunikativ hand välkomnas men är inte i min mening, det enda
sättet, den enda vägen eller målet. En konstart
Ridning kan
ses som konst, något som skapas och betraktas. Det finns ett stort utrymme för
konstnärens egen känsla och själ, men ”materialet” vi arbetar med måste ses och
tas hänsyn till utifrån dess natur och biomekaniska perspektiv. Naturlagarna
har sista ordet och utifrån det biomekaniska perspektivet är alltså nacken som
högsta punkt starkt förenat med hela hästens överlinje och den energi som
bildas i hästens bakhov. Bryts ”bågen” någonstans på vägen, försvinner
möjligheterna till en naturlig, balanserad och harmonisk form av hästen.
